blogg 21 mars

 

 

 

 

 

 

Så här på kvällen efter en intressant arbetsdag börjar lugnet lägga sig på jobbet. Musikerna har repeterat Poulenc, Martinu, Forsman och Milhaud och vi andra har jobbat med siffror, texter och annat matnyttigt. För några veckor sedan gästades vi av Malin Broman, den underbara violinisten som till vardags jobbar i Sveriges Radios Symfoniorkester. Den här veckan är Beata Söderberg cellosolist. Det är något speciellt med musikaliska möten. Speciellt mötet mellan en stråkmusiker och blåsare. Beata är bördig från Linköping och spelar nu på hemmaplan tillsammans med regionens stolthet sedan 1500-talet, Östgöta Blåsarsymfoniker i Martinus celloconcertino. Vi hoppas på bra med folk på konserten och som vanligt lär det bli jubel och hejarop. Vår trogna publik gillar oss, det känns före, under och efter våra framträdanden.

Som länsmusikchef kastas jag mellan skrivelser om vad vi vill göra de närmsta tre åren till upphängning av nya tavlor på musikerna eller till kontraktskrivning med nästa säsongs dirigenter. Smått och stort. Lång och kort. Allt är viktigt och skall göras med eftertänksamhet, trots att jag ibland vill att saker skall hända nu, gärna nyss. Jag summerar snart att det gått ett år från att jag klev in på jobbet här i Linköping. Ett spännande år med mycket nytt och lärorikt. Inte minst nya kolleger som gillar jobbet och som levererar.

I april gör vi en konsert på Kungliga Musikhögskolan tillsammans med skolans dirigentklass som under några dagar dirigerat Östgöta Blåsarsymfoniker som ett led i utbildningen. Allt under handledning av vår konstnärlige ledare Christoffer Nobin. Kommande musikgeneration är framtiden. Om några år kommer de unga begåvade dirigenterna att vara ute i arbetslivet som musikaliska ledare i våra orkestrar. Vad kan då vara bättre för dem än att få möta en livs levande blåsensemble. Vi är unika med vår speciella sättning och genrebredd. Som ung studerande på musikhögskolan blir praktik hos oss en viktig och värdefull erfarenhet.

Jag minns när jag själv för första gången vikarierade i Oslo Filharmoniske Orkester. Jag var 22 år och gick andra året på musikhögskolan. Det var ett inhopp på ett rep eftersom den dåvarande solopukslagaren satt fast på en flygplats i rådande flygstrejk. På menyn stod  Sensemayá av Silvestre Revueltas. Flygstrejken drog ut på tiden och jag fick ta hela produktionen, det vill säga alla rep plus konsert. Det var så klart helt fantastiskt. Den bästa flygstrejken jag varit med om. Den blev starten på en tid som satt tydliga spår i livet. Att som ung musiker få komma in i den professionella världen kan vara helt avgörande. Precis som det var för mig eller kommer att vara för dirigentklassen som besöker oss om några veckor.

Mörkret har sänkt sig utanför kontoret. Jag summerar en bra dag och släcker min kontorslampa. Imorgon hoppas jag vi fyller Crusellhallen.

/Peter Stolpestad, länsmusikchef