blogg 30 november

 

 

Nu går vi sakta in i julmodus på jobbet. Så här i ett slaskigt november förbereds kommande framgångar. Julstök med Crusellkvintetten, Julshow med Östgötabandet och Jul i 50-talets Sverige med Östgöta Brasskvintett. Vi invaderar Finspång, Östra Ryd och Valdemarsvik för att sedan runda av höstsäsongen med jullunch och julledighet.

För egen del så har de senaste veckorna handlat om kontraktsskrivning, schemaläggning, möten med styrelsen, möten med Regional Musik i Sverige och alldeles nyligen Kungliga Musikaliska Akademiens högtidssammankomst. Mellan varven så hinner jag tack och lov med att lyssna på våra ensembler som gör succé bland barn, för unga och äldre. Östgötamusiken fortsätter med att vara regionens stolthet sedan 1500-talet.

På måndag möts vi orkesterchefer i Stockholm för att genomlysa det som just nu präglar all scenkonst – de sexuella trakasserierna. Nolltolerans gäller, så klart. Som chef och som ansvarig för verksamheten har jag ett avgörande ansvar. Inte bara att ta tag i eventuella problem utan också att skapa en god, sund och välmående atmosfär. Handlingsplaner ja, riskanalyser ja, jämställdhetsplan ja, med mera. Jag vill dock lyfta frågan ytterligare ett snäpp och fundera över vad som är unikt med just vår bransch i en tid där alla pratar metoo. Musiker som drivs av att förmedla musik är ofta helt överlåtna till sitt kall. Instrumentet är en betydande del av livet och vardagen. Att framträda och göra konserter blir ett måste som skapar spänning och välmående, men också hård press, nerver och ibland ångest. Som musiker utvärderar man sig själv hela tiden. Man triggas av applåder men kan lika hastigt känna att rullgardinen åker ner den stund då det inte funkade som man önskat. Just därför måste musiker av oss i ledande befattningar behandlas med respekt. Så klart. Alla musiker vet vad framgång och applåd betyder för egot men också hur ett misstag och känsla av dåligt framförande kan kännas. I en sådan tuff bransch som uppenbarligen också har inslag av trakasserier och härskarteknik riskeras att den sämsta tänkbara kombon uppstår. Musiker vill alltid göra ett bra jobb. Musiker vill alltid vara omtyckta. Musiker vill dessutom få möjlighet att komma tillbaka. Vi som kan säga ja eller nej, välkommen eller hej då, har ett extra stort ansvar att sköta allt rätt. Från den första mailkontakten till att blommorna delats ut. Nu är lampan riktad på oss i beslutande ställning. Här gäller det att vi är goda föredömen som skapar bra förutsättningar. Jag uppskattar att vår arbetgivar- och branschorganisation Svensk Scenkonst tar frågan på största allvar. På lång sikt kommer det komma bra saker ut av detta, tror jag.

Nog om det. På trettondagsafton har vi La Traviata – konsertant version med solisterna Kari Postma, Adam Frandsen, Audun Iversen, Emelie Kroon, Oscar Quiding och Björn Österlöf. Det blir en riktig höjdare, dessutom dans, mingel och mat efteråt. En biljett till detta event kanske blir en av årets julklappar?

Peter Stolpestad, länsmusikchef