Tolvskillingsoperan hade premiär i Berlin 1928 och gjorde då en formidabel succé. Berättelsen bygger på The Beggar’s Opera som utspelar sig i Londons undre värld på 1700-talet. Bertolt Brecht skrev en ny text som blev en slags socialpolitisk satir och till detta komponerade Kurt Weill en musik som var en respektlös blandning av visa, kuplett och jazz. I botten finns också en tydlig tysk 20-talsmodernism då Weill hade en gedigen kompositionsutbildning i bakfickan vid den här tiden. Tolvskillingsoperan spelas än i dag runtom i världen på såväl teater- som operascener. Flera av sångerna men framför allt Balladen om Mackie Kniven har gjorts i otaliga arrangemang i olika stilar och är väl kanske en av världens mest spelade i sin genre. Den finns många oförglömliga versioner – lyssna gärna på Louis Armstrong när ni kommer hem.
I början av 1920-talet studerade Weill bland annat för Schönberg och Busoni i Berlin. Från den tiden finns flera orkesterverk, däribland två symfonier och den violinkonsert som spelas ikväll. Weill skrev i ett brev till sin förläggare på Universal att han ville göra något som ingen hade gjort förut, nämligen en konsert för violin med ackompanjemang av bara en relativt liten ensemble blåsintrument. Det är lätt att förstå hans entusiasm för denna idé – hela verket genomsyras av en enorm experimentlust att kombinera instrumenten i olika konstellationer. Då och då spelar självklart hela orkestern samtidigt men ett uppmärksamt öra kan också, framför allt i mittensatsen, höra fantastiska kammarmusikaliska partier där Weill lekfullt låter violinen duellera mot de olika klangfärgerna i orkestern som också innehåller slagverk och en kontrabas. Konserten anses vara virtuos och det är bara mycket drivna violinister som behärskar den här solostämman.
1934 blev Kurt Weill, som var av judisk börd, tvungen att lämna Tyskland. Efter ett år i Paris flyttade han till New York där han levde och verkade under resten av sitt liv. Han fann sig snabbt till rätta och komponerade musik till en mängd teaterpjäser och musikaler. Broadway blev hans nya arbetsplats. Begåvad som han var hittade han snabbt en ny stil där han kunde använda sina tidigare erfarenheter och kunskaper men också anpassa sin musik till den amerikanska smaken, som vid en här tiden var annorlunda än den europeiska.
Örjan Fahlströms svit Once in a Weill är ett beställningsverk av undertecknad och består av en bukett sånger i olika stilar från olika epoker. Alabama Song är hämtad ut operan Mahagonny som skrevs samtidigt som Tolvskillingsoperan. Avskedsbrevet är en tonsatt dikt av en samtida tysk poet – en mininovell från Berlintiden. Buddy on the Nightshift kommer från tiden i Amerika och är hämtad ur en lunchrevy på Broadway som kallades Lunch Time Follies. Surabaya Johnny till text av Brecht skrevs till Happy End, en musikalisk revy i Berlin från 1932. Den hade sedermera premiär på Broadway 1977 och blev där en långkörare. Youkali – en intim sensuell tango-habanera med franska förtecken – var först tänkt som ett instrumentalt intermezzo till ett skådespel i Paris 1934 kallat Marie Galante. Först ett år senare skrev den franska poeten Roger Fernay en text som beskriver en idyllisk paradisö ” nästan vid världens ände”. I slutet av texten visar det sig att denna plats inte finns. Allt var bara en dröm, en hägring. Feuchtwangers Die Petrolium Inseln handlar dock om en helt annan typ av ö. Den lär ligga utanför Amerikas sydkust och där borrar man efter olja. Ruljansen drivs av en kvinna som sägs vara obeskrivligt ful och i sången kallas hon apan. De bruna öarnas sång inleder skådespelet som även det härstammar från Berlintiden. Huvudrollen sjöngs då av Lotte Lenya som senare blev Weills hustru. Finalen är en grandios version av mordballaden om Mackie Kniven med en tonartshöjning för varje vers.
Varmt välkomna till en afton med musik av Kurt Weill som i år skulle ha fyllt 125 år!
/Sonny Jansson
