Möt världstrumpetaren Tine Thing Helseth

Tine Thing Helseth är solist på konserten Från Wien till New York den 15/9 med Östgöta Blåsarsymfoniker.

INTERVJU: Sture Rolfheim-Bye
FOTO: Anna-Julia Granberg

Östgötamusiken och Östgöta Blåsarsymfoniker har ett musikaliskt tema för denna säsong som lyder: Världens musikaliska landskap där vi i konserterna gör nedslag på olika platser. Ett exempel är ju i konserten Från Wien till New York, där du kommer spela Gershwins Rhapsody in Blue. Har du några geografiska platser som har haft stor betydelse för dig rent musikaliskt?

– Det var en riktigt bra fråga! Alltså, hemma måste vara med, och jag kommer från östra delarna av Oslo. Musikaliskt är det i Oslo jag har vuxit upp. Det är också endast här jag har studerat. Min bakgrund har jag från skolmusiken och musikkåren. Först studerade jag musik på Barratt Due Musikkinstitutt och sedan på Norges Musikkhøgskole, NMH.

– Fast, jag har ju några städer jag också tycker om; att vara i, att spela i och att uppleva. London är en av dessa – och där har jag ju också mitt management. Jag har bott en period i Berlin – som har en levande konstscen med många olika utbud, men New York är nog en av mina absoluta favoriter musikaliskt sett. Och New York är också en av mina absoluta favoriter att vara i – med allt som händer där. Naturligtvis på grund av musiken och konsten och folket! – Bara det att gå runt och titta på människor och dricka gott kaffe, få god mat och ja – allt, New York har allt. Det är en helt annorlunda livsstil än vad vi har här hemma. Den glädjen delar jag också med min man. Hade jag sagt att nu flyttar vi till New York, då hade vi gjort det på en gång!

– Jag mår fint av att vara i en miljö där folk både är duktiga och intresserade – oberoende av vad de gör. Bra musik är bra musik oavsett genre. Att vara tillsammans och runt människor som har kunskap, kan hantverket och samtidigt har något unikt och speciellt, är mycket inspirerande och givande. Självfallet är det ju så, dessa människor är ju de coolaste – de är jordnära och är sig själva! De bästa är ju oftast bara helt vanliga människor fastän de samtidigt inte är det, om du förstår. Ju bättre du är på något desto ödmjukare är du till ditt yrke. I slutändan är det livet som betyder något och de jag tycker om att vara med ser nog det som det viktigaste också – hur man egentligen mår. Människor inspirerar mig mera än platser. Och New York har många människor!

Hur kommer det sig att du började spela trumpet?

– Jag är född i en musikerfamilj. Min mamma spelade trumpet och spelar fortfarande – men endast som en hobby. Därför blev det naturligt för mig med trumpet. Jag hörde den redan när jag låg i magen – så att säga. Men en månad innan jag skulle födas kunde inte min mamma spela trumpet på grund av andningsproblem och på kårens repetition spelade hon bastrumma i stället. Dagen därefter föddes jag! Jag växte upp och trodde att alla spelade ett instrument, jag följde med på repetitionerna som bebis och sov medan de spelade, sedan följde jag också med på musikkårens resor. Jag tyckte om att vara nära musiken.

– När jag var liten hade jag en trumpet jag kunde tuta på – den fanns där! Jag fick min första musiklärare när jag var sex år. Hon heter Heidi Johannesen och hon spelar fortfarande i Operaorkesteret vid Den Norske Opera. Hon lärde mig att spela trumpet rätt snabbt. Jag hade – samtidigt – börjat ta lektioner i piano, med en, som jag då kände, mycket sträng pianolärare. Huruvida det var att trumpeten var roligare eller att läraren var sträng vet jag inte, men jag slutade med piano. Där och då var det trumpeten som gällde eftersom jag behärskade instrumentet snabbt, vilket gjorde det roligare. Det kändes härligt att spela.

– Jag har haft två trumpetlärare i mitt liv. Heidi fram tills dess att jag var 14 år då hon lämnade över mig till Arnulf Naur Nilsen, som spelade i Oslo Filharmoniske Orkester och jobbade på Barratt Due. Arnulf har varit mycket viktig för mig, och han rådde mig att lyssna till allt annat än trumpet och att lära mig att spela ”otrumpetiskt”. Det är viktigt att kunna hantverket, att ha teknisk förståelse, klara av att ha olika klangfärger och att behärska det tekniska för att kunna få fram vad man vill musikaliskt.

Upplever du att trumpeten har fått ett uppsving i popularitet?

– Jag vet inte… det är många som spelar trumpet runt om i världen, och många är mycket intresserad av trumpet. De försöker att spela på samma sätt som sina idoler. Det finns oerhört många videor på YouTube, många gadgets och mycket att bli uppslukad av. Det är många som studerar, spelar och trivs och mår bra med trumpeten. De kommer till konserter och är glada. Det är roligt att se att så många älskar sitt instrument.

– Det som är fint med trumpet är att det används inom så många olika musikgenrer. Folk tänker nog inte precis klassisk trumpet utan mera jazz och popmusik och stora artister som använder sig mycket av blåsare, till exempel Bruno Mars. Trumpeten finns med i många olika ljudbilder, något jag tycker är riktigt coolt. Många som börjar spela i en orkester väljer gärna trumpet.

– Nu skall jag spela Rhapsody in Blue som egentligen är skriven för piano. Den mycket duktiga trumpetaren Timofei Dokshizer spelade musik han tyckte var bra – han tyckte att Rhapsody in Blue skulle vara för trumpet och gjorde därför detta arrangement. Jag är en stor beundrare av hans sätt att vara musiker på.

– En av de allra bästa komplimanger jag kan få är att folk som lyssnar på mig säger att de glömmer att jag spelar trumpet. Det är vad jag vill med musiken. Att de lyssnar på musiken. Det gör mig glad! 

Vilken typ av repertoar föredrar du och vilken utveckling av repertoaren ser du helst i framtiden? 

– Jag tycker bäst om att lyssna till olika jazztrumpetare. Många olika. Norska jazzmusikern Mathias Eick är en av mina favoriter. Han är en unik musiker. Jag har haft glädjen att jobba med honom. Det inspirerar mig mycket. Libanesisk-franska Ibrahim Malouf spelar i kvartstoner – den typen av skala och många andra. De har sina egna uttryck i vad de gör – och kanske också för att det är långt ifrån vad jag själv spelar. Jag lyssnar väldigt sällan på klassisk trumpet själv – det gör jag ju hela tiden ändå när jag framför musik!

– När det gäller mitt eget spelande tycker jag om många olika verk. De flesta ser mig som en klassisk trumpetare vilket ju också är min utgångspunkt. När jag började spela blev det mycket Haydn och Hummel. Nu för tiden spelar jag mycket annat – även samtidsrepertoarer som jag tycker är kul. Jag ser mycket fram emot att göra Rhapsody in Blue. Jag spelar ofta repertoarer som inte är skrivna för trumpet, och det finns många verk som jag önskar att få spela, också pop och jazz. Så länge jag kan göra det på mitt sätt och det låter bra när jag är mig själv känner jag en stor frihetskänsla. Det känns bra! När man blivit lite äldre kan man ge mera f…, ja inte i kvalitet, men mera på repertoaren. Känner jag att jag har lust att göra något, så gör jag det! 

Vad tänker du om samtidsmusik och trumpet?

– Det skrivs mycket samtidsmusik för trumpet, vilket jag tycker är roligt och spännande. Ska det skrivas ny musik så måste det beställas mycket ny musik för att vi ska få musik som lever om 100 år – och det är vår uppgift som musiker att vara med och utveckla musiken. Vad jag tycker är spännande med att beställa ett musikaliskt verk är att kompositören skriver det för mig – och på det sätt som kompositören ser på mig som musiker och människa. Om en annan musiker beställer ett verk så blir det ett helt annat musikverk än för mig. Det är mycket spännande att vara med och utveckla repertoaren och jag beställer många musikaliska verk.

– Kompositören Britta Byström har skrivit flera verk till mig, även Ørjan Matre. Hans verk blev uruppfört på samtidsmusikfestivalen Ultima i Oslo. Ett musikaliskt verk för trumpet och kör och inte det traditionella med piano och trumpet eller orkester och trumpet. I detta nu skrivs det två trumpetkonserter och kammarmusik av andra kompositörer. Det tycker jag är så spännande! 

Ser du utmaningar med blåsmusikens utveckling?

– Jag vet ju inte hur det är i Sverige men jag tror det är som i Norge. Vi har en mycket stark musikkårtradition med bakgrund i militär tradition. Vi har endast fem militära musikkårer numera och de hotas av budgetnedskärningar. Försvinner dessa, försvinner en hel tradition. Det är kris. Vilket är synd för barn och vuxna, för utvecklingen och inspirationen. Det gäller i och för sig hela kulturen och inte bara musikkårerna. Det är nedskärningar över allt i kulturlivet – från undervisningsinstitutioner till utövande konstnärer. Vi människor behöver musik, konst och kultur och allt vad det innebär i våra liv. För att leva ett gott liv. Allt kan inte mätas i kronor och ören.

Ser du skillnad på blåsmusikens roll i olika länder där du spelar?

– I USA finns en mycket stark blåsmusiktradition med marching bands och symphonic bands med mera. Många unga människor spelar blåsinstrument. Alla universitet har fina konserthallar och alla har sina musikkårer, antingen de som marscherar eller också de som inte gör det lika mycket. Också i Japan har de många musikkårer och ensembler. Där är det en stor kultur och det är också många flickor som spelar. Extremt många unga har det som hobby eller också spelar de ett blåsinstrument i skolan. Japan är ett härligt ställe. De är väldigt upptagna av detta och de har oerhört många talangfulla och duktiga musiker. England har en stark brassbandtradition som härstammar från gruvorna – och på så sett är det en annorlunda tradition än den vi har i Norge, Sverige och Tyskland.

Hur är det som kvinna att slå igenom och jobba som brass-solist?

– En mycket klassisk fråga. För att du ska kunna göra det jobb du gör måste du vara en bra musiker – oberoende av kön. När jag började spela visste jag inte att det var speciellt att vara en flicka som spelade ett blåsinstrument. Jag växte upp med att det var helt naturligt. Jag var 18-19 år när jag började turnera och har mest goda erfarenheter av detta. Däremot känner jag att jag kanske måste bevisa lite mer så att ingen tror jag fått min karriär för att jag är en ung blond kvinna. Du känner att du måste vara bättre än de manliga solisterna för att bevisa att du är vad du är. Just detta kunde jag känna ännu mera i början av min karriär. 

– Jag startade tenThing för att det var annorlunda och roligt – en grupp med bara kvinnor. Ute i världen väcker det mera uppmärksamhet än vad det gör här hemma. Jag tänker att alla barn kan bli inspirerade av att se både män och kvinnor som är piloter, sjuksköterskor och som också spelar trumpet. Jag hoppas ju också att pojkar kan bli inspirerade av att jag spelar trumpet. Dagens barn ser förhoppningsvis inte lika många könsrollsmönster som vi växte upp med. Numera är det nästan fler unga kvinnor som studerar brassinstrument än män och i professionella orkestrar är det på uppgång. Det är delvis en generationsfråga och en förhållningsfråga, och ändringarna är på gång. Sverige var tidigt ute med satsning på kvinnliga dirigenter och solister och har varit duktiga på att se att det faktiskt måste göras ett jobb för att öka jämlikheten inom musiken. 

Du har nyligen genomgått en tuff sjukdomsperiod. Hur ser du på förhållandet till sjukdomen och att komma tillbaka på toppscener igen?

– Livet förändras efter en allvarlig sjukdom som cancer – det är synen på vad som viktigt i livet och perspektivet till det som verkligen betyder något i slutändan. Man känner och inser att livet är skört – och det är klart det gör något med musiken. Med min musik. Jag fick en annan uppfattning om vad meningen med allt är. Så är det ju i min värld och i mitt liv speciellt när man är ung. Man skall hinna med allt, spela bättre och med bättre och bättre musiker, resa hit och dit. Det ger ju mig en hel del såklart. Men, varför så snabbt? Man ska ju leva här och nu, se på människor och bara vara. Jag skulle vilja att saker inte går så fort. När man har upplevt något som hotar livet och som ändrar förutsättningar ger det andra samtal som kanske också gör att musiken blir annorlunda. Som kanske gör den mer personlig för mig. Man blir mer en ”no bullshit”-människa på ett bra sätt. Man känner ett behov av att jobba med bra människor. Att jobba med andra som också vill ha det så. 

– Det är en process att komma tillbaka. Du väljer det en gång till. Går en runda med dig själv. Är det värt det? Det är ett jobb. Även fast det också är en identitet, så är det mitt arbete, mitt jobb. Det är ett speciellt och utsatt jobb. Det är viktigt att jag också är mig själv. Jobben kräver mycket. Jobbet ska göras och jag ska anpassa mig i varje situation. Det är ett val och det känns helt självklart att fortsätta. – Min man har sagt att jag, då jag var sjuk, sa att jag struntar i om jag någon gång kan spela igen – bara jag blir frisk. Men om man kan komma tillbaka efter en sådan sjukdom, och om jag måste välja vill jag hellre må bra än absolut spela trumpet. Dock är jag tacksam för att jag kan spela igen – det är en del av mig och min identitet. Det viktigaste är dock att leva livet varje dag – och några dagar är det att spela trumpet.